Få svenska författare väcker så starka känslor som August Strindberg (1849–1912). Han är titanen, giganten, den obestridliga centralgestalten i svensk litteraturhistoria, men också den ständigt kontroversiella, den rastlösa sökaren vars liv och verk präglades av stormar och konflikter. Att över ett sekel efter sin död fortfarande vara föremål för intensiv debatt, forskning och inte minst läsning, vittnar om en sällsynt och komplex kraft. Hans texter fortsätter att vibrera av liv, utmana och engagera, oavsett om det handlar om hans naturalistiska dramer, hans febriga skildringar från Infernokrisen eller hans senare, mer symbolistiska verk.

En litterär produktion av enorma mått

Strindbergs produktivitet var närmast övermänsklig. Hans samlade verk utgör en imponerande litterär skatt som spänner över nästan alla tänkbara genrer: dramatik, romaner, noveller, poesi, essäer, historiska skrifter, vetenskapliga spekulationer och tusentals brev. Genombrottet kom med romanen ”Röda rummet” (1879), en skarp satirer över samhället i Stockholm. Hans bredd visas också i verk som skärgårdsskildringen ”Hemsöborna” (1887). Att hans samlade skrifter ges ut i omfattande utgåvor, som den så kallade Nationalupplagan eller Albert Bonniers förlags klassiska 55-bandsutgåva, säger något om både volymen och den nationella betydelsen av hans författarskap. Det faktum att sådana samlingar fortfarande är eftertraktade på auktionsmarknaden, som framgår av listningar hos Auctionet, understryker det bestående intresset och det höga värde som tillskrivs hans verk långt efter hans död. Dessa utgåvor är monument över en litterär era och en påminnelse om det enorma avtryck Strindberg gjort. Han var inte bara författare, utan även en nyskapande målare och fotograf, ständigt experimenterande med uttrycksformer i sin jakt på att förstå och beskriva den mänskliga existensen.

Dramatikern som revolutionerade scenen

Det är kanske främst som dramatiker Strindberg revolutionerade den svenska litteraturen. Redan med sitt tidiga verk ”Mäster Olof” visade han en vilja att bryta ny mark. Det krävdes en nästan tioårig kamp för att få detta drama publicerat och uppsatt. Pjäsen, som skildrar reformatorn Olaus Petris idealistiska kamp och oundvikliga kompromisser, blev banbrytande inte minst genom sitt språk. Strindberg vände ryggen åt den tidens ofta högtravande och styltiga teaterdialog, den ”frasrika grannlåt” som han själv kallade det. Istället introducerade han ett rappt, realistiskt och psykologiskt trovärdigt talspråk som kändes igen från vardagen. Detta grepp gav dramat en helt ny nerv och direkthet, vilket tydligt framgår i Göteborgs universitetsbiblioteks bevarade originalmanuskript.

Denna språkliga förnyelse, som utforskas närmare i analyser av ’Mäster Olofs’ moderniserande kraft, gjorde pjäsen och dess efterföljare till något helt nytt. Det är just detta som gör att Strindbergs dramer, till skillnad från många samtida verk, fortfarande känns levande och relevanta på våra scener idag. Tänk bara på det naturalistiska mästerverket ”Fröken Julie” (1888) med dess intensiva psykologiska realism. Strindberg lade grunden för den moderna svenska dramatiken och dialogen, ett arv som senare förvaltats och utvecklats av filmskapare och dramatiker som Ingmar Bergman, som för övrigt fann sin teaterkärlek på Mäster Olofgården. Tematiken i ”Mäster Olof”, om idealismens kollision med verklighetens krav och den smärtsamma insikten om att behöva rucka på sina principer, är tidlös och drabbande. Den berömda slutrepliken ”Avfälling!”, riktad mot Olaus Petri, ekar genom svensk litteraturhistoria som en symbol för denna konflikt och en kritik mot samhällsmoralen.

Ett liv och verk präglat av strider och kriser

Strindbergs liv var lika dramatiskt och turbulent som hans texter. Hans personlighet var komplex och motsägelsefull – han var känslig och sårbar, samtidigt som han var stridslysten, paranoid och ofta djupt orättvis i sina angrepp. Hans tre äktenskap var stormiga och slutade alla i bittra skilsmässor, erfarenheter som direkt och ofta brutalt gestaltades i verk som ”En dåres försvarstal” (skriven 1887-88, publicerad 1895) och novellsamlingen ”Giftas” (1884, 1886), där den första delen ledde till åtal för hädelse. Hans relation till kvinnor var minst sagt komplicerad och hans texter innehåller passager som idag med rätta betraktas som djupt kvinnofientliga. Detta är en sida av Strindberg som inte kan ignoreras och som ständigt måste diskuteras och problematiseras när vi läser honom idag.

Offentliga konflikter, som den ökända Strindbergsfejden (en intensiv offentlig kulturdebatt som rasade 1910–1911), där han attackerade stora delar av det svenska kulturetablissemanget, visar på hans polemiska sida och hans oförmåga att väja för strid. Lägg därtill de djupa psykiska kriser han genomled, främst den så kallade Infernokrisen (en period av djup personlig och psykisk kris under 1890-talet, präglad av paranoia och ockulta intressen), som han skildrade i självbiografiska verk som ”Inferno” (1897) och ”Legender” (1898). Under denna period ägnade han sig åt ockulta studier och alkemiska experiment, övertygad om att osynliga makter styrde hans liv. Dessa erfarenheter färgade hans senare dramatik, som i ”Ett drömspel” (1902) och ”Spöksonaten” (1907), där realismen upplöses till förmån för en suggestiv, symbolisk och ofta mardrömslik värld. Det är just denna blandning av knivskarp realism och hallucinatorisk symbolism som gör hans verk så unikt och mångbottnat.

Strindberg: Ekon av en stormig själ i vår tid

Varför fortsätter då August Strindberg att fascinera? Svaret ligger sannolikt i hans kompromisslösa ärlighet, även när den är obekväm eller rentav motbjudande. Han väjde inte för att utforska de mörkaste hörnen av det mänskliga psyket – sitt eget och andras. Hans förmåga att gestalta psykologiska spänningar, maktkamper, ångest och alienation är fortfarande oöverträffad. Hans språk, vare sig det är det naturalistiska talspråket i ”Fröken Julie” eller den poetiska symbolismen i ”Ett drömspel”, har en kraft och en precision som fortsätter att imponera. Han var en ständig förnyare, en litterär kameleont som aldrig stagnerade utan ständigt sökte nya vägar och uttryck.

Att läsa Strindberg är sällan en bekväm upplevelse. Han utmanar, provocerar och tvingar läsaren att ta ställning. Hans verk är en spegel av en turbulent tid och en ännu mer turbulent själ, men de är också tidlösa skildringar av grundläggande mänskliga konflikter och drivkrafter. Han är och förblir en kontroversiell gigant, en oundviklig del av vårt litterära arv, vars ekon ljuder lika starkt idag som för hundra år sedan. Hans förmåga att förena det djupt personliga med det allmängiltiga är kanske hans största gåva till eftervärlden, en gåva som fortsätter att ge näring åt både tanke och känsla.